Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhrt lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
och i ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymts förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
(övers. Emil Zilliacus 1928)
Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid
älskliga tonfall
och ditt skratt som klingar så ljuvt - och får mitt
hjärta dock klapps så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen
själva tungan ligger i band, och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende...
(övers. Hjalmar Gullberg 1929)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar