Dagar utan hunger

Delphine de Vigan
Laure är 19 år, hon är anorektiker. När hon blir inlagd i sjukdomens slutstadium börjar hon efter hand förstå hur det kunde gå så långt. Dagar utan hunger återger tre månaders sjukhusvistelse, tre månader för att blåsa nytt liv i en utmattad kropp, tre månader för att kapitulera, för att bli frisk. Laures tillfrisknande är också berättelsen om hennes möte med den läkare som tar hand om henne, kanske den ende som kan ta till sig hennes smärta, den del av hennes barndom som hon inte kan frigöra sig ifrån. Lou Delvig skrev den här romanen för att besvärja historien och förändra den, återupptäcka den. Hon har skrivit romanen i tredje person, så att hon kan närma sig det fysiska lidande och den ångest som medföljer anorexin utifrån.
Mitt betyg: **** Ytterligare en bok av denna författare, som berör, som tar mig med in i en främmande värld, som ger förståelse, som väcker mer frågor.
En stark, utlämnande berättelse om ett viktigt ämne i denna prestigefyllda värld där våra unga befinner sig och ska värja sig, vara starka, vara självständiga. Ett behov av villkorslös kärlek av sina nära och kära och kärlek av andra människor.

Underjordiska timmar

Delphine de Vigan

I åtta år har Mathilde arbetat på samma företag, i harmoni med sin chef och sina kollegor. En dag händer något. Det tar månader innan hon kommer på vad det är och när det hände. Efter en tid, utan någon uttalad anledning, har Mathilde inget att göra längre. Så hon låter timmarna gå. Timmar som hon inte talar om, timmar som hon skäms över.
Thibault arbetar som akutläkare i Paris. Han längtar efter gensvar från kvinnan han älskar. Vardagen består av andras åkommor, smärta och ensamhet.
Mathilde och Thibault känner inte varandra. De är bara två silhuetter bland miljoner andra. Två silhuetter som skulle kunna träffas, stöta ihop eller bara passera varandra. Underjordiska timmar är en roman om tyst våld. Mitt i en pulserande storstad riskerar man att förlora sig själv utan att det hörs ett knyst.
Mitt betyg: ***** En mycket läsvärd och aktuell berättelse om mobbing på arbetet. Det är en stark berättelse som berör mig. Framförallt karaktären Mathilde som blir helt utfryst...det är fruktansvärt att bli utestängd på detta sätt...
Delpine de Vigan har även skrivit No och jag som jag också tyckte mycket om. Jag ser fram emot att läsa hennes bok Dagar utan hunger som handlar om anorexia och var hennes debutbok och nu finns översatt till svenska.

No och jag

Delphine De ViganLou Bertignac - en överintelligent tjej på 13 år - är minst, yngst och bäst i klassen. Hon är enda barnet i en familj med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa. Hon tänker ut olika teorier för att tämja världen och är hemligt kär i Lucas, som är längst, sämst men coolast i klassen.
"Är vi små, så oändligt små, att vi inget förmår?"
När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d'Austerlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej som låter sig intervjuas inför föredraget. Det går längre än så: De blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon beslutar sig för att försöka rädda No och ge henne ett hem och en familj.
Mitt betyg: **** Mycket bra bok som kan läsas av både ungdom och vuxen - den nya cross-over-genren. En bok om vänskap på både gott och ont - människoöden så långt ifrån min värld men ändå så nära. Ser fram emot att läsa fler böcker av denna författare!