Nya röster sjunger samma sånger

Liza Marklund har skrivit krönikor i svensk och utländsk press i 25 år. För första gången är många av dem samlade i en fullmatad volym som målar en bred och brokig bild av hennes liv, journalistik och författarskap under ett kvarts sekel.
Här finns framgångens baksida, dess utsatthet och ensamhet, lyckan över barnen och vardagen, vikten av att våga vara naken (inte bara utan kläder).
Här hittar vi hennes brinnande engagemang kring de allra mest utsatta: de sönderslagna kvinnorna, de våldtagna barnen, de terroristanklagade männen.
Men här avslöjas också de pinsamma misstagen, de dråpliga missförstånden och texterna hon inte vågade publicera när det begav sig.

Mitt betyg: *** + Den här boken vann jag i en tävling som Boktokig hade när hon firade sitt 5-årsjubileum som bokbloggare. Det var skoj och min motivering var att jag ville upptäcka om den väckte tankar hos mig som den hade gjort för henne.
Jag har också haft svårt att läsa Liza Marklunds böcker tidigare där filmerna med Helena Bergströms förstört min bild av Annika Bengtzon.
Den här boken som är en samling krönikor tar Marklund upp många viktiga saker som är viktiga och väcker många tankar som jag skrivit i bloggen tidigare. Hennes person har för mig varit en dryg besserwisser. Hon visar i en del krönikor en skymt av en känslomässigt engegerad person som har blivit hårdhudad i männens värld, feminist som hon är ända ut...
Bokformen har tilltalat mig eftersom jag har kunnat läsa delar av boken i omgångar, brukar inte gilla den formen, utan att känna att jag måste läsa hela innan jag kan säga något om den.
Tyvärr, svävar Helena som karaktären Annika och Marklunds framtoning i media fortfarande runt mina tankar därav ett sämre betyg än själva innehållet i krönikorna för de är Viktiga!

Tankar om "Om männen som slår"

I denna del kan man läsa en del krönikor som  Liza Marklund skrivit om våldsamma män med maktbegär över pojkar, flickor, kvinnor, djur. Alla som de vet är fysiskt svagare än de själva.
Hon skriver om Katarina Öberg som 2008 då krönikan skrevs i Expressen arbetade på Centrum för sexualmedicin på Karolinska sjukhuset. Där behandlades över hundra män varav hälften var sexmissbrukare, en fjärdedel pedofiler samt en fjärdedel som bedömdes ha "högriskbeteende". Vissa var dömda men inte alla. Hon hittade gemensamhetsfaktorer hos patienterna där det överlägset vanligaste var att de blivit mobbade som barn. hmmm...Liza slutar med att vi behöver fler Katarina Öberg och fler rastvakter...
Hon skriver vidare..."Vi måste se till att rekrytering av våldtäktsmän stoppas,"..."Man föds inte till Hagaman, man blir det".
Hur ska vi nu kunna göra så att detta får ett slut när resurserna i samhället minskar samtidigt som den psykiska ohälsan hos framförallt tonåringar och unga vuxna ökar??? Jag får inte ihop ekvationen och vem får det?

"Jag vill ha upprättelse"

...undrar hur det gick för Sara???

Därför skriker jag ner i ett bottenlöst hål

I början av 80-talet började Liza Marklund arbeta som journalist i Lund. Där kom hon i kontakt med de misshandlade kvinnornas öden genom åklagarens offentliggörande av stämningsansökningar.  Det här var en värld som LM inte känt till tidigare. Hon frågade åklagaren hur detta kunde inträffa i deras lilla stad och fick till svar: "Jag vet ... det är för jävligt. Alla dessa hysteriska kärringar ... jag fattar inte vad vi ska göra åt dem."
Vad säger man nu om denna kommentar? Vi har förhoppningsvis kommit lite längre i förståelsen om kvinnornas värde! Eller finns det forfarande män i sådana yrken samt liknande yrken som har sådana tankar idag?

Av nödvändighet

I Liza Marklunds sjätte krönika skriver hon om sitt gripande möte med ett barn I Guatemala City i början av 80-talet. Inte bara mötet med barnet utan också om restaurangägarnas bemötande mot barnet. Detta gjorde att hon beslutade sig för att bli journalist.
Jag har en bild av Liza Marklund som en rätt tuff och hård journalist men här fick jag en annan bild av henne.

I begynnelsen var ordet...

...är namnet på Liza Marklunds andra krönika som handlar om fin/ful-litteratur där hon skriver om Kitty-böcker.
Jag kan bara le igenkännande när jag läser vad hon skriver.
Kittyälskare var även jag och böckerna ligger uppe på vinden nedpackade i en låda. Det som grämde mig i många år var att jag saknade en bok utav någon av de första som kom ut, minns inte vilken. Sedan hade jag alla i min ägo ända fram till Kitty med de röda skorna. Efter det svalnade intresset för Carolyn Keene's böcker. Jag slukade förresten även hennes Mary, Lou-böcker :-)
Minns också att det inte fanns att låna vare sig på skolbiblioteket eller bokbussen som vi hade på landet.
När jag läste barn- och ungdomslitteratur på högskolan, i en kurs som ingick när jag läste till fritidspedagog, hade vi en kvinna som sa att det var farligt för barn att läsa Kitty-böcker, framförallt då för flickor. De flickor som läste dem skulle dras till mörka kriminella män när de blev äldre...ja, jag säger då det, att sådant struntprat kan få förekomma. Vi skrattade naturligtvis åt hennes åsikt som hon inte heller helt klart kunde argumentera för.
Nej, någon "prettohatt" är jag inte och kommer aldrig att bli! Lusten att läsa är något jag vill förmedla till mina elever och inte vara någon pekpinne utan tipsa om det de har intresse för och väcka lust genom det.

Ny bok

Nu ska jag börja läsa Liza Marklunds Nya röster sjunger samma sånger som jag vann hos Boktokig i en av hennes många tävlingar som påhittigt fixat vid sitt 5-årsfirande av sin blogg. Jag ska läsa den sakta och se om jag får lika många tankar som Boktokig.