Laure är 19 år, hon är anorektiker. När hon blir inlagd i sjukdomens slutstadium börjar hon efter hand förstå hur det kunde gå så långt. Dagar utan hunger återger tre månaders sjukhusvistelse, tre månader för att blåsa nytt liv i en utmattad kropp, tre månader för att kapitulera, för att bli frisk. Laures tillfrisknande är också berättelsen om hennes möte med den läkare som tar hand om henne, kanske den ende som kan ta till sig hennes smärta, den del av hennes barndom som hon inte kan frigöra sig ifrån. Lou Delvig skrev den här romanen för att besvärja historien och förändra den, återupptäcka den. Hon har skrivit romanen i tredje person, så att hon kan närma sig det fysiska lidande och den ångest som medföljer anorexin utifrån.
Mitt betyg: **** Ytterligare en bok av denna författare, som berör, som tar mig med in i en främmande värld, som ger förståelse, som väcker mer frågor.
En stark, utlämnande berättelse om ett viktigt ämne i denna prestigefyllda värld där våra unga befinner sig och ska värja sig, vara starka, vara självständiga. Ett behov av villkorslös kärlek av sina nära och kära och kärlek av andra människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar