Lik en Gud, så säll, mig den yngling synes,
som dig gent imot får så nära sitta,
får så nära lyss till det söta ljudet
från dina läppar!
Och han ser blott dig - och du ler så kysstäckt!
Det har stört min ro, det har bräckt mitt hjerta.
Vid din åsyn fly, midt i talet, mig båd'
ordet och tanken.
Tungan får ett band, genom alla ådror
ilar en ström af eld, mina ögon höljas
af en plötslig natt, och som hafvets böljor
gny mina öron.
Nu, en iskall svett, en hastig darrning
öfverfar min kropp, som ett gräs förvissnad,
andas jag knappt mer - och i dödlik dvala
dignar på stunden
(övers. Franz Michael Franzén 1790-talet)
Lycklig den yngling - till Olympens gudar
syns han mig upplyft -, som dig gent emot får
sitta helt när dig, med sin blick på dig blott
fäst och på dig blott
lyssnande se, hur dina söta läppar
öppna sin rosknopp; och du ler så kysstäckt.
Grymma! så blef här i mitt hjerta väckt, ack!
Eviga oron.
Vi din åsyn med ett band på tungan
stelnar jag maktlös; genom alla ådror
siprar en eldström; mina öron susa;
Kring mig är allt natt.
Straxt med en darrning öfverfar en iskall
svett mig. Till likhet med det vissna löfvet
bleknar jag andlös: och jag tycks för evigt
sjunka i jorden.
(övers. Franz Michael Franzén 1790-talet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar