Huvudperson är den stilige kirurgen Robert Ledgard, spelad av Antonio Banderas, som alltså åter filmar med Almodóvar efter ett uppehåll på mer än 20 år (Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, med flera). Doktor Ledgard är besatt av huden och hur identiteten är kopplad till ansiktet. Offer för brännskador måste, menar han, till varje pris få sina ansikten rekonstruerade för att återupprätta det egna jaget, eftersom de i andras ögon har fått inte bara sin fysionomi utan även sin identitet deformerad. Identiteten bor, enligt detta synsätt, i andras ögon. Man är den person som andra människor uppfattar, som återspeglas i huden.
På sin lantliga egendom bedriver Ledgard hemliga experiment med just hud. Han har på egen hand skapat en artificiell människohud som motstår såväl eldslågor som insektsbett. Den utgör ett medicinskt genombrott av rang, och han vet säkert hur funktionell den verkligen är i praktiken. Han har nämligen klätt en strålande vacker kvinna i denna nya och förbättrade hud. Hon lever som fånge bakom en glasruta i hans laboratorium. Och hon är inte tacksam för hans ömma omsorger, tvärtom. Hon pendlar mellan förrädisk passivitet och explosiva försök att antingen fly eller ta livet av sig.
Relationen mellan Ledgard och Vera, som han kallar henne, är alltså inte bara den mellan läkare och patient. Han är hennes fångvaktare, hon är hans fånge. Men han är också hennes skapare, en doktor Frankenstein i snygga gångkläder, och hon är hans skapelse, ett lika förföriskt som sårbart monster. Den erotiska spänningen dem emellan är inte att ta miste på. Men vilka krafter är det egentligen som attraherar dem till varandra?
Det framgår snart att Ledgard har en högst privat och skruvad agenda. Vera är gjord efter modell, visar det sig. Hon liknar i minsta detalj hans döda fru, som brännskadade sitt ansikte och sin hud i samband med en bilkrasch, och som sedan tog livet av sig efter att ha sett sitt vanställda utseende reflekterat i en glasruta.
Doktorn har alltså skapat en levande kopia av sin döda fru, så övertygande att fruns älskare, som råkar komma inramlande i den luxuöst inredda fängelsehålan, blir glatt överraskad av återseendet och tvingar till sig vad han uppfattar som ett återupptagande en sexuell gemenskap. När det sedan dessutom visar sig att denne älskare, tillika juveltjuv, också är doktor Ledgards halvbror, förstår man att Almodóvar har fått ordentlig snurr på den parodiskt melodramatiska tvåloperakarusellen. Och det är bara början.
Vem är då Vera? Ja, då är vi tillbaka i frågan om var identiteten bor. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att hon har all anledning att grubbla över frågan. Är hon en ny, uppdaterad och förbättrad version av doktorns hustru? Men vem var hon i så fall förut? Finns det, som yogainstruktören i hennes tv säger, en oförstörbar kärna av genuin identitet djupt inne i hennes kropp? Kan man vara densamma i en helt annan hud?
I denna film om ytans bedräglighet och sanning är Almodóvar föredömligt uppmärksam på just ytornas lyster. Ledgard betraktar sin Vera med fascination genom glaset, där hon ligger, behagfullt utsträckt som Goyas avklädda Maja. Och lika smeksamt som kameran rör sig över hennes kropp i extrem närbild, följer den kurvorna hos doktorns rimligen grundligt produktplacerade bil av tyskt fabrikat. Blicken är istadigt forskande, samtidigt vällustig.
The Skin I live in, som väl inte borde ha en engelsk titel, är ett stycke Almodóvar av den skarpa, blankslipade sort som åtminstone jag föredrar framför förnumstigheten i, exempelvis, Att återvända.