Nya röster sjunger samma sånger

Liza Marklund har skrivit krönikor i svensk och utländsk press i 25 år. För första gången är många av dem samlade i en fullmatad volym som målar en bred och brokig bild av hennes liv, journalistik och författarskap under ett kvarts sekel.
Här finns framgångens baksida, dess utsatthet och ensamhet, lyckan över barnen och vardagen, vikten av att våga vara naken (inte bara utan kläder).
Här hittar vi hennes brinnande engagemang kring de allra mest utsatta: de sönderslagna kvinnorna, de våldtagna barnen, de terroristanklagade männen.
Men här avslöjas också de pinsamma misstagen, de dråpliga missförstånden och texterna hon inte vågade publicera när det begav sig.

Mitt betyg: *** + Den här boken vann jag i en tävling som Boktokig hade när hon firade sitt 5-årsjubileum som bokbloggare. Det var skoj och min motivering var att jag ville upptäcka om den väckte tankar hos mig som den hade gjort för henne.
Jag har också haft svårt att läsa Liza Marklunds böcker tidigare där filmerna med Helena Bergströms förstört min bild av Annika Bengtzon.
Den här boken som är en samling krönikor tar Marklund upp många viktiga saker som är viktiga och väcker många tankar som jag skrivit i bloggen tidigare. Hennes person har för mig varit en dryg besserwisser. Hon visar i en del krönikor en skymt av en känslomässigt engegerad person som har blivit hårdhudad i männens värld, feminist som hon är ända ut...
Bokformen har tilltalat mig eftersom jag har kunnat läsa delar av boken i omgångar, brukar inte gilla den formen, utan att känna att jag måste läsa hela innan jag kan säga något om den.
Tyvärr, svävar Helena som karaktären Annika och Marklunds framtoning i media fortfarande runt mina tankar därav ett sämre betyg än själva innehållet i krönikorna för de är Viktiga!